Ibland. Kan man göra något, som är så himla svårt, så svårt att det gör ont i hela kroppen, inuti kroppen. Så gör man det, och det känns så konstigt. Stark men samtidigt skamfylld. Nu är det liksom gjort. För andra gången i mitt liv.

anteckningar IIIII IIIII

"det vita och det svarta"

jag är rädd för vad andra ska tycka. eller nej, jag är rädd för att det inte ska kännas.

det är inte många ord som behövs för att det ska brista.

Ska du flytta? Du är inte från Sverige va?

Idag beställde jag taxi och packade in den galna kvinnans skrivbord och stor del av hennes målade burkar i bilen. Nu är skrivbordet där det ska vara och på måndag ska jag äntligen få se mina två olika arbeten bredvid varandra. Det känns oerhört spännande, men även läskigt.

I helgen tänkte jag lämna stan för några dagar på landet. Och jag ska inte ta med den galna kvinnans klump, detta känns ännu mer läskigt. Jag är så van att arbeta på den varje dag, blivit som en ritual, en blandning av ett tvång och en fantastisk meditation. Jag tänker: var ska jag göra av mina händer. Det kommer bli så välbehövligt.

Jag ska ta med skrivboken och en fin penna. Och träffa min fina gamla vän.

anteckningar IIIII IIII

"det vita"

och plötsligt så kom den till mig:

"hon skriker inte så mycket längre, men ibland längtar hon så innerligt."

anteckningar IIIII III

"det vita"

jag tror inte det är den galna kvinnan som syr alla stygn på klumpen, den gestaltar snarare något inom henne.

anteckningar IIIII II

"det vita"

det är nu så många lager vit färg att varje spår av öppning har börjat försvinna, vad som än befinner sig därinne kommer inte komma ut.

att känna sig

Ett missfoster. Utanför. Den man pratar illa om.

Endast med sig själv är man trygg.

Och hur orden aldrig har varit mina vänner. Eller, det är inte orden det är fel på. Jag har alltid tyckt mycket om ord. Det handlar mer om att jag inte kan hitta dem, sätta ihop dem tillsammans, så jag kan kommunicera, vad jag vill och vem jag är.

Missfoster.

Fortsättning: Forskningsobjekt

För fasiken.

Varför kan man inte fråga:

- Varför gör ni det här?

Forskningsobjekt

Sätter på P1, (har lyssnat väldigt lite på radio det senaste, jag saknar det mycket). Går in på Tendens, läser, de har haft tema forskningsobjekt, jag får plötsligt ont i magen och hjärtat börjar slå snabbare.

Fortsättning kanske följer.

Louise Bourgeois - spindelkvinnan

Svårt att komma ur sängen imorse, nu efter en stor kaffe, tidningsläsning och en tjugo minuters joggingtur i 14 minus känns det som jag äntligen vaknat. Ska plocka ner klumpen från hyllan och sätta mig vid datorn sy stygn och se Louise Bourgeois - spindelkvinnan en sista gång. Sedan lunch, dusch och gå till skolan, snurra trådar på de svarta skulpturerna, den lilla och den stora. Kan bli en fin dag.

Och de positiva nyheterna jag fick i måndags gör mig fortfarande lika lycklig.

anteckningar IIIII I

"det svarta"

den strävar uppåt, ett stadie i en sorgeprocess?

anteckningar IIIII

"det svarta"

försöker få skulptur tre att kännas, det är svårt. varje tråd jag tillför säger något, förändrar formen och upplevelsen av vad det är för något.

anteckningar IIII

"det vita"

det vita. att hon målar det vitt. det är som att ge sakerna ett nytt liv, en ny start, en början som är ren, len och orörd. inga fingrar som kladdat ner, ingen mer än hon som rört ytan. inga oinbjudna som varit där, tagit på det de inte får ta på. rent och oskuldsfullt. en ny start.

anteckningar III

"det svarta"

jag vill såga sönder det, dekonstruera det jag byggde upp, jag trodde det skulle bli ett skydd men det skaver sönder mig"