Ur skissboken imorse:

När jag ser tillbaka så förstår jag att det hände något avgörande under våren, något stort. (något jag inte såg då)

För tio dagar sedan tänkte jag: "jag har hittat hem, jag har äntligen hittat hem", exakt en vecka senare tänker och känner jag samma sak. (då måste det väl betyda att det är "nästan sant"?)

(det känns som jag äntligen har hittat hem)

Fast så mycket går emot mig och känns för mycket och gör så ont. Så är jag på väg. Jag har kanske funnit något. Fredag förmiddag och jag ger mig en läxa i att känna tilltro. Stannar nu upp och ser på det ovanifrån. Det har hänt något avgörande detta år.

Och jag reflekterar över att jag i somras arbete heltid med ett verk som jag döpte till: Jag vänder tillbaka hem (till hemmet jag fortfarande söker).